♥

Jag har funderat på en sak som jag absolut inte vill ska hända!
Bara för att jag är ganska blyg, lugn (men väldigt galen ibland) vill jag inte bli förpensionerad!! Jag vill inte att folk ska se en som att man är en pensionär bara för att jag t.ex inte skriker åt mina föräldrar, är full o.s.v. Det är egentligen inget fel med det, men eftersom jag dansar balett går det liksom inte att leva det sortens liv då man festar, röker, dricker o.s.v. Men jag vill heller bara inte sitta inne och låta klockan ticka och tiden gå utan att det har hänt någonting!
Ibland känns det som att man blir så isolerad från "världen". Jag går i skolan tillsammans med folk vars hjärnor är formad som en tåspetssko och dans är det enda man hör dag in och dag ut. När min klass hade teori i Högalidsskolan där inte alla dansar balett kände man sig inte lika innanför bubblan som man gör idag. Det är absolut ingenting mot min skola, men jag önskade bara att det inte bara fanns en enda väg som var svår att dra sig ur! Att om man valt den här delen av sitt liv så finns det ingen väg tillbaka, men det är såklart att det finns det! .) Men ska man våga chansa och se vad som finns i slutet av vägen? Det är väl så man måste göra! Jag kommer söka in till Kungliga svenska balettskolans gymnasium och se om jag kommer in. De tog ju in mig i 7:an utan någon balettkunskap alls så varför skulle de inte göra det till Gymnasiet? Om vi säger att jag skulle komma in och sedan inte bli något..vad har jag gjort av den här tiden av mitt liv? Släppt in något i mitt liv som sedan bara blivit ett avtryck i snön! Det får inte hända! Därför kommer jag kämpa tills, jag vet inte vad, för att lyckas!

Detta blev ett långt inlägg om lite allt möjligt, men kände bara att jag behövde skriva av mig lite :-)


we<3it