♥

Efter en stund mynnar korridoren de gick i ut till flera korridorer. ”Höger” Melissa pekar mot en av gångarna och sakta börjar de röra sig igen. ”Vad konstigt. Jag trodde jag kunde varje del av skolan utantill, men jag hade visst fel”

”Tydligen” instämmer Melissa.

Korridoren tar plötsligt slut och där står en gammal, oberäknelig hiss som ser ut att vara minst hundra år.

”Skämtar de eller? Om jag bara rör vid den kommer den antagligen falla ihop” säger Demmi och rynkar på pannan. ”Äh, kom igen, så farligt kan det ju ändå inte vara” De öppnar den första dörren av hissen som består av ett vackert järnsmideri, efter den måste de öppna yttligare en dörr som ser ut som ett dragspel. Insidan av hissen är uppbyggd av ett vackert ljust träslag. På ena sidan sitter ett fåtal guldförgyllda knappar. ”Det är väl på 4:an som omklädningsrummen ligger?” Melissa nickar till svar. Demi trycker pekfingret mot den mest nötta knappen. ”Det är tydligen många som åker upp till omklädningsrummen” säger Demmi och kollar misstänksamt runt i hissen. Hissen ger ifrån sig ett öronbedövande ljud innan den sakta och ryckande rör sig uppåt. ”Jag slår vad om att vi har dött innan vi når våning två” säger Demmi surt. ”Var inte så negativ nu, den rör sig i alla fall uppåt” ”Ja, den ju lika gärna ha rört sig neråt” Sakta passerar de våning 1. ”Herregud vilken tid det tar, det skulle gå fortare om du bar mig upp för alla trapporna” Melissa nickar till svars. ”Äntligen våning 4!” suckar Demmi. Men hissen vill inte stanna utan fortsätter bara uppåt. Plötsligt som om hissen fått förnyade krafter rör den sig förvånansvärt snabbt. ”Hjälp, vad är det som händer!” De trycker sig mot väggarna för att inte falla omkull. De båda flickorna skriker hjälplöst tills hissen stannar med ett brak. De andas snabbt och andfått och benen vill bara ge vika. De öppnar försiktigt den första dörren medan den andra glider upp av sig själv. De skyler ögonen mot ljuset de möter.

Kap 2

En ljummen vindpust smeker deras ansikten och för med sig en doft av vildrosor. Under fötterna känner de det mjuka, svala gräset som killar deras späda fötter. Ett böljande landskap sträcker ut sig så längt ögat når. Någonting greppar Melissas handled och för den åt sidan. Melissa kan se, och hon ser honom…En ung man iklädd bara ett höftskynke av vävda blommor ler snett åt hennes förbryllade ansiktsuttryck. Han tar hennes hand i sin och kramar den mjukt. Melissa betraktar den vackraste skapelsen hon aldrig kunnat förnimma med blottaste ögat. Hans anletsdrag, mjuka men ändå skarpa som den vassaste diamant, var bara en skugga av vad Melissa egentligen såg. Ögonen såg hon inte, bara djupet av de svartaste hav. I hans ögon kunde hon även se konturerna av sig själv. Det var som en levande spegel.

Med vindens svala bris följde den ljuvaste sång de någonsin med örat uppfångat. Vaggandes följer de efter den unga mannen över ett hallonsnår. Demi sjunker ner på en sten och fnissar högljutt. Han griper tag i hennes hand och hjälper henne upp på benen igen.

”Är jag död?” Demi tittar undrande på mannen. ”Är du en ängel som kommit för att hämta mig?”

Han suckar och ler. ”Ni är väntade små ljusflickor” De båda flickorna brister ut i skratt och omfamnar varandra. ”Demi, nyp mig, sånt här existerar inte”

”Jo, i min värld” Han pekar mot en slingrig stig . ”Allt det här kan bli ert om ni bara följer en regel…” Melissa och Demi tittar bekymrat på varandra ”Följ bara stigarna och inget ont ska  hända er” De nickar instämmande mot varandra medans Melissa plockar en vacker viol.

”Kolla Demi, den lyser!” Violen sprakar i tusen eldar innan den blir till stoft och sipprar mellan hennes fingrar. Hon fnittrar glatt och plockar upp en ny. ”Kom, ni måste få se väldets ek.” Han tar de i händerna och de börjar försiktigt vandra.

Efter en stunds vandring frågar Demi : ”Vad heter du egentligen?” Han för undan en hårslinga och viskar i hennes öra: ”Mitt namn är Lunae son av månen.’’

Nu skulle de ha kunnat vända, men stigen var för lockande. De tog ett steg till och nu var världen de tagit paus ifrån bara ett minne blått. När du väl börjat dansa finns ingen återvändo, tiden står still och du förs med av dess, på utsidan fantastiska skönhet men på insidan speglar smärta och mörker. Nu skulle de ha kunnat vända men stigen var för lockande. Inte kunde de ana att bortom varje skönhet fanns ett odjur, beredd att för varje pris slita ut deras oskyldiga själar. Inte visste de att när de lämnade stigen så fanns där ingen återvändo. De var ensamma och rädda. Nu skulle de ha kunnat vända, men stigen var förlockande.

Prästen harklade sig och dikten flickorna skrivit tillsammans lades på kistorna. Världen var grå och bland molnen hördes kyrkklockornas dova klang. Den lilla skaran av svarta människor stod samlade och såg ner mot det svarta hål som grävts åt två till utsidan vackra skönheter som bar på en hemlighet, att de faktiskt träffat sonen av månen. De flickorna aldrig skulle förstå var att sonen av månen aldrig hade funnits, utan bara var något som de hade skapat då de stod där på dansgolven.

Men om flickorna hade kunnat le just i det här ögonblicket hade de gjort det, för nu äntligen var de fria!