Talarium del 1- En novell av Elise Andersson & Mona Grujic!
Spegeln visade en ganska mager flicka. Håret var uppsatt i en stram knut och en liten hårslinga hade letat sig fram bakom ena örat. Dräkten satt tajt om den lilla kroppen och i hårfästet trängde fukten fram. Hon rörde sig lätt i graciösa linjer till den omslukande musiken. Den hade alltid fått henne att känna sig fri, nästan som att flyga. Hennes fötter värkte efter dagens klass men hennes ansikte utstrålade bara frihet. Försiktigt utformade hon en vacker arabesque och musiken tystnade. Där stod hon, ensam i balettsalen Melissa Goldrich. Solen sken in genom en springa i fönstret och smekte hennes ömma kropp. Hon log glädjefullt åt tanken att en dag kunna visa sina färdigheter för en intresserad publik.
En varm hand lades på hennes ena skuldra. ’’Bra Melissa!” En ljusblond flicka iklädd samma dräkt stod och log åt henne . I händerna höll hon två kryckor som hon stödde sig emot. Det lockiga håret ville inte riktigt ligga på sin plats, utan stack ut som en gloria runt ansiktet. Hon såg ut som en ängel.
”Demmi, jag visste inte att du var här! Hur är det med foten?”
”Det går väl” Hon log sorgset när hon blickade ner på det vita gipset som omslöt hennes högra fot. ”Men jag hade i alla fall tur, min dröm som ballerina kunde ha krossats helt om inte Dominick hade kastat sig fram och tagit emot mig” Hon log generat.
”Åh, du ska verkligen vara glad över att ha någon som honom” Demmi ryckte på axlarna. Melissa böjde sig ner och tog upp sin vattenflaska. Vattnet sköljde hennes torra strupe och fick henne att dra djupt efter andan. Med en trött suck satte de sig båda på golvet för att lirka ut de hårt satta hårnålarna
.
” Dee, kolla vem som kikar på dig genom fönstret!” Melissa vinkade mot fönstret och knuffade sin vän i sidan.
”Tyst, han ser oss!” In kliver en lång, altetiskt byggd kille med mörkt hår och bruna ögon. Han stryker bort den långa luggen från ögonen och ler snett . Med rak rygg och bestämda steg går han mot oss. Demmi vänder bort blicken och tittar surt på Melissa. Ljudlöst formar hon orden:
”Tack!” Melissa ler retsamt tillbaka och återgår sedan till att en efter en plocka ut hårnålarna.
”Hej, hur går det med foten?” Demmi rycker på axlarna
. ”Det är väl bra” Han sjunker ner bredvid henne. ”Ville du något eller?” Han suckar. Melissa tar kontroll över situationen genom att knuffa till hennes kompis i sidan.
”Tack Dominick, jag är bara lite låg efter allt som har hänt, folk förstår inte hur jobbigt det är att inte få dansa när man så gärna vill” Han nickar förstående.
”Jag är ledsen Desdemona, jag skulle ha tagit emot dig bättre” ”Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att det helt och hållet var mitt fel. Jag skulle inte ha dansat när jag hade 40 graders feber” Demmi tittar irriterat på Dominick
”Släpp det bara, snart så får jag ju dansa igen” Han reser sig smidigt upp och ler en sista gång mot Demmi innan han går mot dörren.
”Hej då!” ropar Melissa och vinkar. ”Jag står inte ut en enda sekund till med honom! Var du tvungen att vinka hit honom?”
”Alltså vad har du emot honom, förutom att han ser ut som en fotomodell är han ju snäll och dessutom skolans bästa dansare. Vad förväntar du dig?” Demmi skakade lugnt på huvudet samtidigt som hon sa:
”Någon som inte dyrkar mig”
I denna spänningsfulla stund knackade det på balettsalens dörr och in kliver msr. Winnfreed, skolans rektor. De båda flickorna ställer sig snabbt upp för att visa respekt för skolans mest kritiserande kvinna. Hennes slanka, tärda kropp svävar fram och den knälånga kjolen svajar i takt med stegen. Håret är uppsatt i en bakåtstramad uppsättning och hennes läppar är starkt färgade i rött.
”Jag ser att du repat dig en del efter skadan och jag förväntar mig kunna se dig på benen så snart som möjligt” De starkt markerade ögonbrynen drogs ihop till ett smalt veck i pannan. ”Och du Melissa ser jag har mycket att jobba på när det gäller din hållning” Melissa stramade snabbt upp i ryggen och sträckte på de långa benen. Msr. Winnfreed drog ihop sina läppar till ett smalt sträck och blängde uppnosigt på sina elever. ” Nå, jag kom för att säga att hissen nu är fixad efter många års väntan. Den är till för att underlätta för dig Demmi och din skadade fot” Demmi nickar. Msr. Winnfreed vänder på klacken och går med bestämda steg ut genom dörren och smäller igen den efter sig.
”Vilken ragata, jag förstår inte hur de andra pedagogerna orkar stå ut med henne!” Melissa rycker på axlarna.
”Hon kanske har fina sidor, men väljer att inte visa dem. Jag menar…om hon har jobbat här halva sitt liv så är hon nog ganska så trött på att vara här” Demmi fnyser irriterat.
”jaja, men vad pratade hon om egentligen. Det finns väl ingen hiss här?” ”Jag har ingen aning, men kom vi kollar. Det kan inte vara bra för din fot att hela tiden gå i trappor” De tog deras saker och gick sakta mot dörren. Melissa väntade in Demmi som mödosamt försökte hoppa fram på det blanka marmorgolvet. Korridoren var lång och väldigt vacker. Tavlor och statyer stod uppställda längst väggarna. I korridoren blandades musiken från de olika salarna med lärarnas stränga röster. Det var alltid väldigt befriande att gå där. Flickorna följde den smala, upplysta gången samtidigt som de hela tiden mötte elever, men ingen av de kände till den hissen.
En kort, kraftigt byggd man med en verktygslåda i handen kommer mot dem . ”Ursäkta, är det du som är vaktmästaren här?” frågar Melissa glatt som vanligt.
”Ja, behöver ni hjälp med något, flickor?”
”Ja, vi undrar var hissen är” Melissa pekar mot Demmis brutna fot.
Mannen tar ett steg bakåt och gapar med öppen mun. ”Är den öppen igen!” viskar han med stora ögon.”Ja, vi skulle behöva använda den. Vet du vart den ligger?” Vaktmästaren svär tyst för sig själv.
”Jag kommer vara den enda som varnar er…Ta inte hissen!” Flickorna kollar på varandra och brister efter en stund ut i skratt. Han rör inte en min utan pekar bara åt höger. De tackar honom för hjälpen och följer hans beskrivning
Kommentarer
Trackback
